MENY
I början var jag helt befäst vid att Sia skulle opereras då jag trodde att det var det enda alternativet för att hon skulle bli bättre. Efter att jag träffade Lena som är specialist på just armbågsleder har jag förstått att armbågsdysplasi är så mycket mer komplicerat än att man löser allt via en operation. Hon öppnade mina ögon för att tänka i ett större perspektiv och jag insåg verkligen hur dumt jag tänkt. Jag som sjuksköterska tittar alltid på den kliniska bilden av en patients symptom: vad upplever patienten, vilka symptom kan jag urskilja via en klinisk bedömmning? Det är ju självklart att man gör exakt lika med djur. Varför operera kirurgiskt om inga eller lindriga symptom finns? När vetenskapen säger att det inte finns något bevis för att kirurgisk behandling är bättre än den konservativa? Det kan vara svårt att få människor i min omgivning att förstå detta förlopp och varför man väljer det ena eller det andra. Jag tänkte dela med mig av lite vetenskapliga studier för att bekfräfta just det Lena berättade.
SKK skriver en del om just armbågsdysplasi
Det är inte ovanligt att man som djurägare inte har
uppmärksammat någon hälta på sin hund med ED. Dels har kanske inga inflammatoriska förändringar börjat ske i leden vid tidpunkten för diagnosen, dels kan hälta från armbågsleden vara svår att se om den inte är grav och inte sällan är problemet dubbelsidigt vilket då kan ge hälta på båda frambenen. De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede av en sjukdomsprocess i armbågsleden kan det finnas möjligheter att kirurgiskt förbättra förutsättningarna och kanske bromsa den inflammation som ger upphov till benpålagringar. Pålagringar som redan finns kommer dock aldrig att försvinna och även om en kirurgisk åtgärd kan anses lyckad finns det risk att de ökar i omfattning.
En litteraturöversikt i ämnet
Medicinsk behandling kan vara aktuell vid mycket lindriga förändringar eller om artroskopi redan har utförts utan framgång (Fitzpatrick et al., 2009b; Morgan et al., 2000; Read et al., 1990). Konservativ medicinsk behandling består enligt Schulz (2013) av fem huvudprinciper:
1. Smärtlindring och antiinflammatorisk medicinering
2. Rörelserestriktion
3. Viktkontroll
4. Eventuella kosttillskott såsom glukosaminer, omega 3-/6-fettsyror och grönläppad mussla
5. Rehabilitering
Återkommande hälta, oavsett om tidigare konservativ eller kirurgisk behandling, kan ofta behandlas med antiinflammatoriska och smärtlindrande preparat (Schulz, 2013). Kirurgisk behandling utförs oftast genom artroskopi och målet är att minska de kliniska besvären (Schulz, 2013). Vid artroskopi avlägsnas eventuella fragment, både de som är lösa i leden och de som sitter helt eller delvis fast (Michelsen, 2013; Morgan et al., 2000). Därefter ”shavas” skadat brosk bort och subkondralt ben kurretteras så att blödning uppstår (Michelsen, 2013). På så sätt stimuleras brosktillväxt och ett fibrokartilaginöst hölje bildas som växer in över och skyddar det subkondrala brosket (Morgan et al., 2000).
Ingreppet minskar ofta den värsta smärtan men behandlar inte den eventuella underliggande inkongruensen. Ofta kvarstår viss hälta efter operationen och OA fortsätter att utvecklas. Kirurgisk behandling bör inte skjutas upp med medicinsk behandling eftersom det skulle innebära att broskskador och OA kan breda ut sig (Schulz, 2013). Detta gör att det bästa resultatet av kirurgi endast går att få inom en relativt snäv tidsram när de sekundära skadorna är relativt små (Morgan et al., 2000).
Även om kirurgiskt avlägsnande av fragment ofta rekommenderas på unga hundar (Michelsen, 2013), så har det rapporterats att medicinsk behandling leder till snabbare förbättring än kirurgisk behandling (McLaughlin et al., 2003; Bouck et al., 1995). Denna teori stöds även av ytterligare en studie (Burton et al., 2011). Burton et al. (2011) konstaterade i sin studie att ingen klinisk fördel kunde ses under 52 veckor efter artroskopi jämfört med medicinsk behandling. En annan studie visade att kirurgisk åtgärd i form av artrotomi inte minskade incidensen av hälta hos de hundar som genomgått en operation, men de bedömdes aktivare och mindre allvarligt halta efter operationen än de hundar som inte genomgått en operation (Read et al., 1990).
Prognos
Prognosen för ED beror enligt Morgan et al. (2000) på ett flertal faktorer:
Underliggande grad av inkongruens
Typ av skada i leden
Grad av symptom vid den första kliniska undersökningen
Ålder vid första kliniska symptom
Typ av rehabilitering
Vikt
Generellt gäller att ju kraftigare inkongruens, OA eller broskskador som kan ses i leden, desto sämre är prognosen för ED (Morgan et al., 2000). Artroskopi kan vara av värde för att minska smärtan vid kraftig ED men OA utvecklas snabbt vilket gör att hunden får mycket ont. Symptomen kan bli så kraftiga att postoperativ medicinsk behandling blir ohållbar redan när hunden är 3-5 år gamla. Lindrig inkongruens har ofta en relativt bra prognos (Morgan et al., 2000). Hunden kan ofta leva ett bra liv som sällskapshund med hjälp av konservativ och medicinsk behandling men risken finns att OA utvecklas efterhand. Unga hundar med mild till måttlig inkongruens, FMCP och minimal OA är de bästa kandidaterna för artroskopi. Trots kirurgisk åtgärd är prognosen som arbetande hund ofta avvaktande till dålig (Schulz, 2013). Rehabilitering anses kunna förbättra hältan avsevärt och rekommenderas alltid oavsett konservativ eller kirurgisk behandling.
Väldigt intressant läsning men det ställer till det ganska mycket mer uppe i huvudet. Sia kommer inte tillfriskna ifrån detta, tyvärr ser prognosen så ut. Hon kommer inte kunna utsättas för hårt arbete men hon kommer kunna leva ett väldigt bra liv som sällskapshund kanske med lite tur kan hon utföra agility ibland eller sällan. Det är verkligen det bästa hon vet. Varje gång hon är ute på gården springer hon till baksidan och hämtar sin leksak och vägrar komma när jag ropar på henne, hon vill så gärna 😢. Tänker att om jag kan ge henne ett rikt liv med träning anpassad efter hennes dysplasi så kommer hon vara tillfredsställd. För det är inte helt enkelt att berätta för en arbetande hund som henne som är avlad för arbete att nu ska du bara få gå på promenader. Det ligger så långt ifrån hennes natur och hon kommer inte bli en lycklig hund utav det.
Nu tar vi 1 månad till för utvärdering och så får vi se om denna lyckoperiod av en symptomfri hund fortsätter!
1