Sia

Under helgen vart jag sådär ledsen igen. Tankarna uppslukas av mörker och hopplöshet.

När dessa tankar kommer är det svårt att hejda de. Att inte få göra det man älskar tillsammans med sin hund är den värsta domen man kan få. 

Från den första dagen när det blev bestämt att Sia skulle bli min växte drömmen om en fantastisk agilityhund. Att kunna prestera på elitnivå. Jag har stora mål och drömmar med mina hundar och investerar i stort sett all min fritid åt detta. Det är verkligen en livsstil.

Att få en dom att inte kunna fortsätta med denna passion tillsammans skulle kunna jämföras med en elitidrottare som inte längre kan utöva sin sport. 

 

Ingen vet om Sia kommer att kunna utöva agility i den utsträckning som krävs för en tävlingshund. Inget är kört ännu men oddsen är väl inte för oss. Jag skulle aldrig utsätta mina hundar för något som jag vet att dom inte klarar av. Det viktigaste är att hon får leva ett liv utan smärta och komplikationer.

 

Jag har inte haft tur på senaste med mina hundar. Sommaren 2018 förlorade jag Milo i en trafikolycka endast 3 år gammal. Det var fruktansvärt och jag hoppas att jag aldrig mer behöver gå igenom den smärtan.

Sia lever och jag är så oerhört tacksam för de! Detta är tack och lov ingen dödsdom! 

Leo får ännu en gång agera som terapihund. När Milo försvann var det fantastiskt att ha honom vid min sida! Hundar är något extra när man mår dåligt. De är som att de känner av ens inre och vill vara extra nära. 

 

Idag är iallafall en bättre dag. Jag har varit och tränat tillsammans med Leo. Sia fick följa med och gå lite tillsammans med oss innan och efter träningen. Hon var inte direkt nöjd med de. Skrek i bilen medans vi tränade. Gav henne lite tid när vi kom hem med små övningar och det slutade med att hon missade leksaken och bet mig i fingret, rätt på NAGELN! Det gör så fruktansvärt ont!!  

Skönt att få skriva några rader 💗