Sia

Skapade denna blogg för att dela med mig av Sias och min resa mot FCP (fragmented processus coronoideus). Saknar själv någon som varit i samma sits och delat med sig av resan från besked till operation och rehabilitering. Samtidigt kanske detta även kan bli ett sätt för mig att sätta ord på det jag känner. Tänkte börja med att berätta hur detta uppdagades och vad som hänt hittils.

 

I slutet av oktober var vi på vår månadsträning för Nadine. Detta var 3 tillfället där vi går igenom grunderna för agility och tränar små sekvenser anpassade efter hennes ålder. Sia visade en diffus hälta på höger fram och Nadine kände igenom henne. Sia reagerade på smärta i triceps muskeln i höger fram och vi åkte hem för att vila henne under några veckor. Sias hälta släppte snabbt och hon läkte från smärtan. Hon kunde vara aktiv igen genom promenader och lek med storebror. 

 

I slutet av december var det dags för träning igen och Nadine upptäckte att Sia tog lång tid på sig i en av tunnlarna. När hon kom ut hade hon ett sår under vänster öga och haltade igen på höger fram. Hon markerade kraftigt på triceps och vi fick rekommendationen att kolla upp henne via fysioterapeut. 

Fysioterapeuten Maria kände igenom Sia som regerade på smärta i triceps och Maria rekommenderade oss att ta en röntgen bild på armbågen för att utesluta skada i denna,

Även denna gång slutade Sia att halta efter 2 dagars vila men såklart fick hon fortsätta med strikt vila.

Vi bokade vetrinärbesök för röntgen och fick en tid cirka 2 veckor efter olyckan.

 

Vetrinär under sökte Sia som inte visade varken sig smärta eller rörelseinskränkning. Vetrinären tyckte ändå att eftersom jag har så stora ambitioner med min lilla hund så skulle röntgen bilder tas. 

Jag var nervös men svaret från vet kom ändå som en chock. Hon såg något på röntgen som oroade henne. Hon kunde inte konstatera något men en misstanke fanns för fcp/ocd och vetrinären tyckte att vi skulle göra en datortomografi för att utreda saken närmare. Tydligen är det inte alltid som dessa skador syns på en vanlig skiktröntgen. Datortomografi gjordes dagen efter och nu skulle det ta en vecka för oss att få svar. 

 

Det blev en plågsam vecka. Jag sov knappt någonting, läste allt jag kom över. Pendlade mellan förtvivlan, osäkerhet till förnekande. Min livsglada lilla tjej som tittar på mig med hennes stora bruna ögon och har en enorm glädje till livet. Ingen påvisad smärta och det var svårt att hålla henne stilla. 

I onsdags hade en vecka gått och jag väntade fortfarande på beskedet. Jag ringde till falu djursjukhus för att höra om resultatet kommit och de hade det. Receptionisten vägrade lämna ut svaret eftersom detta tydligen skall göras av vetrinär och hon som vi gick till var inte i tjänst för ens på fredag. Jag la  på luren och kände frustrationen växa.

Det är min hund och jag vill veta vad felet är nu!! Jag ringde upp igen och fick prata med en annan receptionist som var toppen. Han förstod min oro och skulle se till att någon annan vetrinär kunde kolla på resultatet och återkomma till mig under dagen.

 

En timme passerade och jag blåhöll i telefonen. Till slut ringde han och vid det här laget var jag nästan säker på att något inte stod rätt till med min lilla hund. FCP i bägge armbågarna där vänster ben var värst drabbat. I vänster armbågsled har ett av underbenen gått sönder på grund av fel belastningen och en benbit ligger lös i leden och irriterar. Jag fattade ingenting men det är ju höger fram som krånglat och inte vänster?? 

Varför har hon inga symptom? Har hon ont utan att visa de? Hur ont har hon?

-Prognosen är avvaktande säger han upprepade gånger...

-Ortoped vetrinär ringer dig på fredag och då får du veta mer ingående. 

Han kunde inte svara på hur stor allvarlighetsgraden var. Eftersom jag är påläst så vet jag att allvarlighetsgraden definieras i 4 grader men är det en lös benbit i benet talar väl detta för allvarlighetsgrad 4. 

 

Jag gråter hysteriskt och alla drömmar går i kras. Hon är en hund med så mycket potential, hon älskar allt man presenterar för henne, hon älskar att få jobba och hon tycker att precis allt är hur roligt som helst. En hund som jag bara kunnat fantisera om! Men jag kan inte bara lägga mig platt i detta och låta mina drömmar krossas. Om det så finns bara 1 % chans till en återställd hund så ska jag kämpa för det! Det är jag skyldig henne. Att göra allt för mina hundar är en självklarhet! 

Nu ska jag hitta den bästa kirurgen och den bästa fysioterapeuten för att öka chanserna till ett tillfrisknande som en agilityhund. 

 

Fick tipset om Lena Karlstam som är specialist på armbågsleder och en tid är bokad hos henne 3/3. Vi står på återbudslistan och jag hoppas verkligen att det kommer ett återbud för det här med att vänta är verkligen min sämsta egenskap. Denna resa kommer sätta mitt tålamod på prov och jag kommer tampas med en rad olika känslor. Men det ska gå!!! Det måste gå...

Imorgon ringer ortoped vetrinären från Falun och jag får veta mer i detalj. 

 

Fortsättning följer!