Sia

Vilka underbara dagar vi haft tillsammans. Sia har fått sprungit en del lös och en del i koppel. Idag lät jag henne springa halva promenaden lös i all snö som kommit och ingen var lyckligare än henne. 

Att se sin hund så glad och förväntansfull inför livet betyder allt. Samtidigt som allt varit fantastiskt så sitter jag ändå här och kan inte hindra tårarna från mina ögon. Efter att hon vilat efter promenaden idag så var hon märkbart mer stel än tidigare och tyckte mig även ana en hälta de första stegen. så himla svårt att hinna se vilket ben när både stelheten och hältan är över på några steg. 

 

Ska ringa Aros imorgon och rådgöra hur jag ska gå vidare. Känns så jobbigt att fortsätta låta henne springa fritt när jag märker att hon blir sämre. Är det kriterier nog för en operation? Hur mycket symptom skall hon ha för att man ska vara något sånär säker på att operation kommer att göra henne bättre. 

Det här med agilityn känns så långt borta och jag börjar sakta ge upp hela tanken på att det kommer vara möjligt för henne att prestera på den nivån som vi båda vill. 

Kanske ska jag bara låta henne slippa allt med operation och den långa rehabtiden. Känns så hopplöst när prognosen är avvaktande och man inte ens vet om operation kommer göra henne bättre. Är det gnistan i mig som ger upp när jag tänker så? Eller sätter jag henne i första rummet genom att bara låta henne leva livet så länge det går. Jag vet inte just nu.. Jag vill bara att allt ska vara över!